Expansionen av kommunikatörer i vår offentliga förvaltning har fått många att förvånat höja på ögonbrynen. På tio år har antalet kommunikatörer i våra myndigheter ökat med 1 000 personer från drygt 2 500 till drygt 3 500. Det är en ökning med 40 procent. I praktiken är ökningen sannolikt ännu större då många i dag arbetar med kommunikation under en annan titel och därför inte fångas upp av SCB:s siffror. Att regeringen nu ger Statskontoret i uppdrag att närmare utreda hur dessa resurser används är utmärkt. Än bättre hade det varit om även utvecklingen i regeringens egna korridorer granskats

Vi kommer från olika håll och har oftast haft motsatta roller i samhället; granskare respektive granskad. Inte sällan har dessutom våra åsikter gått isär. Men här ser vi båda ett såväl växande som mångfacetterat problem där vi är helt överens. Kommunikatörsexplosionen förtjänar en genomlysning. Men det gäller samtidigt att utredarna håller tungan rätt i mun och inte hemfaller åt alltför lättköpta poänger.

Visst är det i sig märkligt att exempelvis Patent- och registreringsverket under en trettonårsperiod ökat andelen kommunikatörer med runt 400 procent. Att det bland de femton myndigheter med flest kommunikatörer återfinns inte mindre än nio olika universitet och högskolor är onekligen också bestickande.

Men huvudfrågan är hur dessa kommunikatörer används. Sysslar de med för allmänheten befogad och relevant information? Underlättar de därmed för en mer effektiv hantering av myndigheternas olika kärnuppgifter?

Mycket talar för att så inte är fallet. När medier söker klarhet i frågan om jävsmisstankar i högsta polisledningen beklagar de sig över att kommunikationsavdelningarna verkar se sin roll som att mörklägga snarare än att upplysa. Eftersom polisen, som någon formulerade det, ”har fler kommunikatörer än hela Svenska Dagbladets redaktion” blir det ofta en ojämn match. Kommunikatörerna tenderar att föröka sig i samma takt som medierna tvingas skära ned. Allt fler ska agera kommunikativ grindvakt, allt färre har till uppgift att förmedla vad som händer innanför grindarna.

I absoluta tal har Polisen näst flest kommunikatörer av våra myndigheter, 187 stycken, slagen endast av Trafikverket som har 197 kommunikatörer på bara dryga fjärdedelen så många anställda.

Att myndigheterna anställer fler kommunikatörer för att möta ett ökat behov, exempelvis till följd av den digitala utvecklingen, är ingenting att säga något om. Problemet är att kommunikatörernas huvuduppgift många gånger verkar vara att skydda myndigheten från berättigad kritik, snarare än att underlätta för allmänheten att få relevant information.

Att det finns svällande kommunikativa avdelningar även inom privat sektor som likt sina offentligt finansierade kolleger mer jobbar i mörkläggningens än ljusets tjänst torde vara odiskutabelt. Här finns affärshemligheter där ljuset skadar verksamheten, men här finns också missförhållanden och oegentligheter där skadan uppstår i skuggorna. Självrannsakan borde vara på sin plats med tanke på privata företags samhällsansvar, samt deras relation till både aktieägare och medborgare.

Kommunikationsavdelningarnas strategi verkar i dag mer handla om att måla över rostfläckarna än att åtgärda uppkomsten av rosten. Om Trafikverket exempelvis underhållit våra stambanor så hade vi kunnat undvika en situation där kommunikatörer tvingats informera arga resenärer om varför ett flertal järnvägssträckor nu under sommaren stängs av. Har Trafikverket satsat på kommunikatörer i stället för tekniker som i tid skulle ha kunnat byta ut gamla växlar och säkra funktionen hos utsatta kontaktledningar?

Om Statens Institutionsstyrelse, som ökat antalet kommunikatörer från tre till elva personer, i stället skött sin kärnverksamhet bättre hade man inte behövt ett helt fotbollslag för att förklara och beklaga rymningarna, hoten och allt enskilt lidande som följt i denna osunda utvecklings spår. Som andel av personalen har kommunikatörerna på SiS ökat med 270 procent på 13 år.

Om polisen fått vara polis och inte kontorist eller, ja kommunikatör, hade måhända en del av de så kallade mängdbrotten kunnat kvävas i sin linda. Då hade det krävts mindre omfattande insatser från kommunikationsavdelningarna för att hitta lämpliga förklaringar till misslyckandena.

Och om våra forskare hade varit bättre bevandrade i den stipulerade tredje uppgiften, att kommunicera sin forskning med omvärlden, så hade det behövts färre kommunikatörer för att utföra jobbet åt dem.

Överhuvud taget menar vi att det stora problemet här ligger i att de sammantagna resurserna inte används för att stärka kärnverksamheterna utan läggs på att dölja de brister som finns. Däri ligger den stora problematiken med kommunikatörsexplosionen. Medborgarna har rätt till osminkad öppenhet och att skattemedel används för att underlätta insyn och transparens.

Regeringen borde, när den nu betonar frågans vikt, låta utredningen också omfatta den kommunala sektorn. Siffror från SCB visar att antalet kommunikatörer i kommunerna ökat med 25 procent på fem år, från 2132 till 2812 personer. Motsvarande ökning för regionerna är 19 procent. Till bilden hör att regeringen själv och Sveriges riksdag också byggt upp en kader av informatörer. Enligt SVT-dokumentären ”Länge Leve Demokratin” från 2018 finns det hos regeringen och riksdagen i dag cirka 450 tjänstemän med olika informationsuppdrag för de politiska partierna och statsråden. Det är en och en halv riksdag! Även här behövs självrannsakan.

En studie av vad som orsakat denna snabba ökning är viktig för att förstå helheten i skatteutnyttjandet.

Även inköpen av externa kommunikationstjänster bör ingå för att utredningen ska kunna ge en helhetsbild. Även här är det viktigt att inte bara titta på storleken av dessa tjänster utan att väga detta mot kostnaden för att utföra uppgiften internt.

Ska utredningen kunna bidra till att öka öppenheten i vårt samhälle och bidra till skattenyttan i landet måste den vila på kvalitativ grund. Vi måste få en förklaring till kommunikatörernas invasiva spridning. Vår bestämda uppfattning är att en sådan kunskap skulle kunna bana väg för en mer effektiv hantering av våra skattemedel där kärnverksamheten sätts i centrum och där mörkläggning av obehagliga fakta förhindras.

Jan Scherman Tv-producent, debattör och författare, tidigare bland annat vd för TV4. Aktuell med dokumentärfilmen Make Democracy Great Again (premiär 8/9)

Leif Östling Finansman, tidigare bland annat koncernchef Scania. Ordförande Kommissionen för skattenytta

070 - 755 05 29

info@skattenytta.se