Vad är det för likhet mellan offentlig upphandling och ekonomisk brottslighet? Efter att ha läst Jens Nylanders senaste blogginlägg om den statliga myndigheten Vinnovas upphandling av konsulter frågar man sig snarare vilka skillnaderna är.

Det verkar som att de ramavtal som myndigheten har tecknat inte har så mycket att göra med själva upphandlingen. Som när Vinnova använder ett ramavtal hos Kammarkollegiet med företaget Ekan AB för att kunna välja både pris och leverantör på ett helt godtyckligt sätt. Bolagen som har ramavtal kommer överens om att anlita det företag som myndigheten önskar – och tar en viss procent i ersättning för besväret. Win, win – för båda parter. För om ramavtalsleverantören inte går med på det upplägget blir det ju ingen affär alls.

Det går förstås att skylla på Lagen om offentlig upphandling (LOU), som i praktiken förhindrar myndigheterna att arbeta effektivt.

Jo, så är det. LOU är uppbyggd för att förhindra korruption, inte för att underlätta ett agilt arbetssätt. Men som Jens Nylander visar fungerar lagen inte som broms för korruption heller. De offentliga organisationerna är nämligen bra på att hitta “målvakter” som kan fronta i upphandlingarna, och få en slant för besväret.

Ja, lite som de ekonomiska brottslingarna arbetar…

Jag blev själv varse liknande problem i en helt annan bransch, när jag utredde offentlig upphandling på en branschorganisations uppdrag. Min första reaktion när jag såg vad som pågick var: “Så här kan det väl inte få fungera?”

Men det gjorde det. Ramavtal fungerade konkurrensbegränsande snarare än prispressande. Kriterierna för att vinna anbud var löjeväckande, naiva och lätta att kringgå. Jag såg inte så mycket renodlad korruption, bara en massa spel för gallerierna – där kriteriet för att vinna i allmänhet var att man förstod sig på reglerna. Inte att man kunde leverera en bra produkt till lågt pris. Ofta vanns anbudet på en exempelprodukt som i praktiken aldrig levererades, därför att ingen egentligen ville ha just denna variant. Men exempelprodukten låg ändå till grund för hela anbudsprocessen. För alla andra produkter blev prissättningen därmed “fri”. Och effekten av hela upphandlingen blev i praktiken endast att begränsa antalet möjliga leverantörer – alltså raka motsatsen till det som konkurrensutsättningen egentligen syftar till.

Vinnova tycks ha utnyttjat bristerna i regelverket till det yttersta. Detta är speciellt allvarligt, då myndighetens uppdrag är att främja svenskt näringsliv och ge stöd till företag och idéer som har svårt att annars få finansiering.

Förmodligen är det här toppen på ett isberg. Och med tanke på att företagsstöden i Sverige uppgår till närmare 30 miljarder är detta ett utmärkt tillfälle att ställa den mer övergripande frågan – ”Vad fan får vi för pengarna?” Bör vi inte avveckla alla företagsstöd och i stället sänka bolagsskatten? Det om något skulle ge ökad skattenytta.

Staten måste givetvis ta tag i frågan om offentlig upphandling. Kommissionen för Skattenytta har haft ett flertal seminarier om hur 800 miljarder till offentliga inköp används. Av vår analys framgår att vi skulle kunna spara 100 miljarder på en bättre och mer ändamålsenlig upphandling.

Så då är väl de tio miljoner som Vinnova felanvänt inget problem? Så kan vi naturligtvis inte se på saken. Om till och med en statlig myndighet är korrumperad, vad hindrar oss andra från att bryta regler? Statliga myndigheter och Caesars hustru må inte misstänkas. Det Jens Nylander upptäckt måste därför få konsekvenser för de ansvariga.

Presskontakt:
Oskar Rådehed 
073-2042303

Kontakt:
info@skattenytta.se